Mickogården
År 2017 fick vår förening en fråga från en av våra medlemmar, Jürgen Lewerenz, om vi var intresserade av att överta hans gård i Birkas. Han hade inga arvingar efter hans hustru Christa Theresa hade dött och endast en syster som inte var intresserad. Han ville att någon som värnade om det estlandssvenska kulturarvet skulle fortsätta att vårda gården. Inom styrelsen hade vi många diskussioner om vad detta kunde innebära för oss men till slut tackade vi ja till den stora gåvan. Mickogården har sedan dess varit en stor tillgång för oss i vår strävan att bibehålla det estlandssvenska kulturarvet.
MICKOGÅRDENS HISTORIA
Skrivet av Göte Brunberg
Gårdens äldre historia
Mickogården är säkert mycket gammal, men några uppgifter om dess invånare finns inte förrän i hakerevisionerna från Birkas gods åren 1726, 1732 och 1739. Husbonde på gården var då en Hans Hinrichsson, med hustru Kersti Matsdotter. På gården fanns 1739 totalt tre arbetsföra män (ålder 15–60 år), tre kvinnor (varav två var arbetsföra) och tre barn. Djurbesättningen bestod av två hästar, två oxar, tre kor och tre ungdjur. Arrendet betalades i dagsverken, kontanter och naturaprodukter. Det mest betungande var dagsverkena. Två dagar i veckan året om (totalt 104 dagar per år) skulle en man med häst ställa upp. Dessutom krävdes vid sånings- och skördetid ytterligare en person 12 dagar per år.
Hans Hinrichsson efterträddes som husbonde av sonen Johan. Husbondeskapet ärvdes sedan vidare från far till son ända fram modern tid. Vid namngivningen 1835 valdes ”Aalman” som familjenamn.
I själarevisionerna (ett slags civila folkräkningar) var gårdens invånare upptagna under rubriken ”fria svenskar”, men i mitten av 1800-talet bytte man etnicitet till att bli ester.
Gården friköps
Gården friköptes 1890 från Birkas gods av husbonden Simon Aalman. Gårdens areal var 34,29 hektar, varav 4,0 hektar åker, 18,8 hektar slåttermark och 9,1 hektar betesmark.
Gårdens namn, som själarevisioner och kyrkböcker stavades ”Micko”/”Mikko”, ändrades i 1938 års fastighetsregister till ”Miku”.
Som ägare stod Lovisa Aalman, änka efter Simons son Kustav, och Villem Aalman, bror till Kustav. Ägare blev senare Kustavs dotter Lovisas man, Rudolf Pajus.
Sovjettiden
Under sovjettidens första år tilläts privata jordbruk, men 1949 tvingades gården att ansluta sig till den nybildade bykolchosen Kangelane (”Hjälten”). Denna kom senare att slås ihop med övriga bykolchoser och ingå i den så kallade Leninkolchosen, med centrum i Birkas.
Under 1970-talet blev det möjligt för kolchosarbetarna att friköpa sina gårdshus från kolchosen. Rudolf Pajus förvärvade 1970 äganderätten till Mickogårdens bostadshus och ekonomibyggnader. Bostadshuset och några av de övriga husen anges vara byggda 1905.
Markåterlämnandet
Vid återprivatiseringen efter Estlands frigörelse blev Rudolf Pajus dotter Viivi Põld gårdens rättmätiga ägare. Eftersom hon inte begärde tillbaka marken, utan istället ville ha kompensation, blev staten ägare till gårdens mark.
När Jürgen Lewerenz och hans hustru Christa Teresia 1996 köpte Mickogården avstyckades 0,9 hektar från den forna gårdsmarken. Den nya fastigheten fick namnet ”Vana-Miku”.
Från förfall till uppbyggnad
Jürgen Lewerenz köpte gården 1996 som ett renoveringsobjekt. Samtliga byggnader var i ett bedrövligt skick och under ett antal år renoverade de alla hus på gården. Han byggde nytt och renoverade gammalt. På huvudbyggnaden och spikarna lade han vasstak och nytt plåttak på ladorna. Han renoverade bastun och byggde ut dess andra hälft till en liten bostad till sig själv efter vi hade tagit över gården. Men 2021 beslöt han sig för att inte komma tillbaka till Estland något mer och då blev hela bastuhuset vårt att använda.
Gårdens skick 1996 då den köptes.
Gården idag 2026.
